Passerar rasriskskylten
medvetet risktagande
nervöst förhoppande
blir jag förskonad?

Mindre bumlingar träffar mig
som små irriterande hugg
jag börjar blöda
men går som en blind
huvudet högmodigt högt
ni har inte besegrat mig än
trots att ni inte känner till
kampen jag kämpar

Det kommer en sten
den förväntade, fruktade
stor nog att döda
träffar illa
stannar, svajar, blöder ymnigt

Några djupa andetag
kanske en förstulen tår
biter ihop käkarna
spottar blod och saliv
Jag skall inte knäa!
Inte böja huvudet

Där står jag nu
stapplar, men jag står

Den kommer
igenom dörren
smygandes
till synes osynlig

hälsar
hövligt, deltagande
"Ja, god dag..."

"Vad?"
jag tittar igenkännande
funderande
resignerat kanske
men inte

"Nej,
inte nu,
inte idag,
förresten,
aldrig mer!
Jag känner dig.
Gå! Dra! "

"Men...?"
Sårat uttryck
vill visa sig vara min vän
låtsas oförstående
smicker i ögat

Jag pekar mot dörren
Dra
säger fingret
jag vill inte ha
dig här
Depression

bara en dröm

han kommer
med sitt oberoende
och beroende
givande - tagande
sig själv
helt skötande
ändå

men inte trängande
fråntagande
begränsande
manipulerande
helt själv bestämmande

Han, som ett djur
vild
tam i sällskap
ett handjur
med instinkt
på rätt ställe

Han behöver inte mig
jag inte honom
men vi
måste ha varandra
för att gestalta
helhet

för passion
för längtan
för att andas
för att leva
för att fullända
ett liv
Vårt enda liv som oss

sensuellt
sensuellt
försiktigt saktmodigt
förtärande stillsamt
resa genom dina ögon
hjärtan hitta gemensam puls
blodet fylla oss
bubblende het
din puls min
ditt hjärta mitt

torterande
torterande
låt mina dåd
följa min blick
över din bringa
känsliga mage
skälvande länder
ännu återhållet
återgälda sedan
låt mig drunkna

vildsint
vildsint
rivande förening
får klingan att kvida
smid mina former
med all din kraft
blås i min eld
dina tårar falla
i vaggans värme
detta eviga ögonblick
är vi en

Längtan

enslighetens vind
blåst i glöden
väckt elden
vissheten
mognat fram

han kommer
han kommer
han kommer

jag är här

min väntan
slut
så vakna älskade
vakna

kom och väck mig

förlåt om jag då gråter
din beröring
så länge mig gäckat
mitt väsen ropat
efter dig

lågan ingalunda falnat
askan
av missförstådd kärlek
den täckt och skyddat

livets hjul
till våren hunnit
igen

sträck modigt greppet
för att nå
dess bråddjup

dess innersta mening
essens
karga viddens ensamhet

Den som inte längre
frågar varför
den som nästan
knäcks av dess tyngd
den som är

I sorg

erövrar
med skälvande andetag
och brinnande lungor
sorgens visdom
dess upplysning
reningsbad

befäst din styrka
Toledosmidd
av renaste stål
tunn och följsam
men stark

Stark